Cykeltur i stan och över Golden Gate bron!
Utav alla mänskliga känslor man kan känna under sin livstid så måste chocken av att plötsligt förlora någon nära vara den absolut mest smärtsamma. Det gjorde så oerhört ont... Idag har det gått ett år. Ett år har gått sedan vi begav oss ut på den där springturen tillsammans med Thorbjörn där han plötsligt föll ihop rakt framför oss och aldrig reste sig igen. Det är konstigt, det känns som att det var igår det hände, samtidigt som det känns som att det gått en evighet. Det har varit ett otroligt tufft år… många tunga dagar i sorg och saknad…vi har krisat mycket, livet har dragits till sin spets, och många beslut har blivit tvungna att tas.
Men vi vill inte sörja längre… vi vill tro, vi hoppas, att han existerar och har det fullkomligt fantastiskt bra någonstans långt där bortom livet. Saknaden kommer aldrig försvinna, men sorgen… den vill vi ersätta med att ära hans minne istället. Vi kommer besöka de platser som han tyckte om, och fortsätta att göra de saker som vi älskade att göra tillsammans, och finnas för de människor som han fanns för, och föra alla hans fina värderingar vidare... och han kommer aldrig att sluta vara närvarande i våra samtal och tankar.
Vi saknar dig massor Thorbjörn men hoppas att du har det bra där du är nu...
Du är sannerligen i ljust minne bevarad… gullgössen vår.
