Det här är vår vän Sunil ifrån Indien. Igår lämnade han skeppet efter ett 9 månader långt kontrakt. Medans han var borta så föddes hans första barn. En son som redan hunnit bli 7 månader. Födelsen och hela den första tiden med sitt barn har han missat. Ni kan förstå att han var exalterad över att få åka hem. Detta är verkligheten för många av arbetarna på skeppet. Många reser bort ifrån sin nära och kära i över 10 månader för att försörja sin familj. De offrar tiden med sin familj för deras vällevnad. Själv jobbar jag på båten för min egen skull, för att få resa och vara med om spännande upplevelser. Livet på ett sånt här kryssningsskepp är lite som världen i miniatyr där klasskillnader blir obehagligt uppenbara. Sunil är en otroligt härlig kille och när vi sa hej då så var inte han den enda som blev tårögd...
Vi kommer förmodligen aldrig ses igen.
2 kommentarer:
Ni får uppleva många fantastiska möten med intressanta människor o levnadsöden,som ändå sätter spår och påverkar er på olika sätt,även om ni aldrig ses igen..Kanske är meningen att ge er perspektiv på er egen resa,som ibland känns lång? Ni har iallafall varandra närvarande...KRAM mamma.
Jodå! =) klart ni ses?? De går väl att resa till Indien ändå?? hihi =) Puss på dig gumman!
Skicka en kommentar