Frida… det gör så ont i hjärtat. Det är så oerhört sorgligt att du blev tvungen att gå. Tänker på dig så mycket…
Nu är din långa kamp mot cancern över, och det känns skönt att veta att du slipper ha ont längre.
Jag vet att jag bara fanns där ute i periferin av ditt liv. Men jag känner mig ändå otroligt berörd och ledsen. Vi träffades inte ofta alls, men det fanns en tid då vi umgicks dagligen och dansade och sjöng tillsammans på musikallinjen och bodde i samma korridor på elevhemmet. Jag såg upp till dig. Jag var blyg och osäker medan du alltid var så färgstark och framåt.
En gång när jag fyllde år så gav du mig en ring. En silverring med en liten ängel på. Jag blev väldigt förtjust i den och har burit den ofta under åren som gått. I dag betyder den ringen enormt mycket för mig. Den där ängeln på ringen är du Frida, och jag ska alltid bära denna ring som en påminnelse att man måste ära livet och inte ta det för givet.
Jag ska alltid minnas dig. Tack för din vänskap. Tack för allt.
Vila i frid vackra du…
0 kommentarer:
Skicka en kommentar